allt känns så konstigt, så overkligt alltihop. jag vet inte längre vart jag har mig själv eller vart jag står med mina fötter. ibland känns det som att jag bara svävar på moln men samtidigt snurrar det olika tankar i mitt huvud. jag orkar inte, jag vill inte.. jag vet inte längre vad jag ska göra. ingen lyssnar, ingen hör, ingen ser.. nej jag vet, för jag har aldrig försökt fått folk att lyssna, se eller höra för jag vet inte riktigt hur jag ska göra, på vilket sätt?

allt är knas, allt är knas hemma och kan inte, vill inte vara hemma. allt är bara knas och det känns som det är JAG bara jag som är felet i det hela. det kanske är det? jag tror det, och det känns som det. jag pallar inte, snälla någon. ta mig härifrån? ta bort all min smärta?

jag kan inte få ut dom riktiga orden, så det får räcka såhär..

--

Marko Fözö, människan i mitt liv som jag älskar mest av allt.

Emelie Mattsson, utan dig är jag inte hel. du är min andra halva!

Elin Olofsson, du är den som får mig på andra tankar.

Micke Nilsson, aldrig utan dig vännen.

---

TAKE AWAY THE PAIN!